I främst två svenska landskap, Småland och Västergötland finns ett 20-tal namn – på orter, platser och byggnader – som kan härledas till legenden om Sankt Sigfrid. Utöver dessa områden finns i hela landet bara namnet St Sigfrid på de katolska församlingarna i Göteborg. Stockholm och Borås och två platser i Skåne. Många berättelser om helgonet lever fortfarande kvar i de två landskapen.

Sägnen säger att Sigfrid med sitt följe först kom till Värend i Småland (de små länderna), till den plats som idag heter Växjö. Han reste bl a i sällskap med sin tre medhjälpare (en del berättelser säger att de var hans systersöner) Unaman, Sunaman och Vinaman.

Varifrån han/de kom, tvistar forskare fortfarande om. En del säger att han kom från York (från det vikingatida namnet Jorvik.) i England utsänd av biskopen där. Andra säger att Sigfrid kom från Irland vilket namnet Sunaman kanske skvallrar om. Västra Norges skyddshelgon, som hette Sunniva, var en irisk prinsessa.

Både England Irland blev kristna tidigt, troligen redan på 600-talet. Kanske kom han via Danmark (kristet på 960-talet). Oavsett var han kom från, var hans uppdrag att sprida den kristna läran.

Den färdväg, som den här redogörelsen handlar om, börjar i trakten av Växjö, går sen in i södra Västergötland till Kinds härad och följer, med några få undantag Ätraleden in i Västergötlands inland för att vända i norra delen vid Husaby. Berättelserna om St Sigfrid slutar där de börjar, vid domkyrkan i Växjö, där hans grav fanns.

Den första händelsen, som ledde till att Sigfrid senare blev helgonförklarad, ägde rum i växjötrakten, där han i en syn såg sina avrättade medhjälpares/ systersöners huvuden i ett laggkärl stiga upp ur Helgasjön – den heliga sjön.

I Hemmesjös gamla kyrka finns ett medeltida altarskåp, där St Sigfrid avbildats på en av flyglarna hållande i ett laggkärl med tre huvuden i.

I och kring Växjö börjar vår resa i spåren efter St Sigfrid. Länge firande man Sigfridsmässomarknaden den 15 februari, minnesdag för helgonet. Det var en viktig marknad för skinnhandeln i norra Småland.

I själva staden finns en folkhögskola och ett sjukhus med helgonets namn. Utanför Växjö finns St Sigfrids by och St Sigfrids väg.

I Strömsnäsbruk finns St Sigfrids väg, i Vetlanda finns Sigfridslunden, i Nybro en församling med namnet och också St Sigfridsvägen.

I Skåne hittar man St Sigfrids borg i Vellinge och i Lund finns Sigfridsgården.

Berättelserna börjar som tidigare nämnts i Växjö, där St Sigfrid anlagt ett kapell, på den plats domkyrkan ligger idag. Fortfarande finns levande det berättelser och sägner om helgonet St Sigfrid runt om i bygderna i Småland och Västergötland. De, som berättat för mig, är medlemmar i hembygdsföreningar, präster och andra kontakter jag fått via de förstnämnda.

Utmed en väg i Femsjö, utanför Hyltebruk finns en ovanlig källa, där Sigfrid döpte de omvända. Källan har en mycket märklig form. På en slät bergsyta finns en triangulär fördjupning på 20-25 cm. Det är svårt att avgöra om den är uthuggen eller inte. Formen lär syfta på treenigheten. Femsjö församling ska vara grundad av Sigfrid.

Från trakterna kring Växjö går resan via Sandvik och Kållerstad in i Västergötland, till södra Kinds härad.

Byn Sandvik har sin kyrka längst ute på en udde i sjön Fegen. Sägnen säger att detta är en av de första platserna i denna landsända, som kristnades av St Sigfrid. Utmed kyrkans västra sida finns en gammal rest sten, som sägs ha stått på en udde i sjön. På denna udde, Göpanabbe, låg en gång en borg, som tillhörde den hedniske Göpe. Han var helt emot den nya läran och sägs vara den som lät hugga huvudena av Sigfrids medhjälpare.

En annan historia säger att den är en fogde, som rest stenen över sig själv. Vidare berättas att stenen en gång varit en gränsmarkering mellan Sverige och Danmark.

En relativt nutida och sann historia är att stenen 1920 köptes av en man, Arvid Josefsson för ”5 silverpenningar” och att den används idag som gravsten på familjens gravplats på Sandviks kyrkogård. Den står idag öster om tornet.

Kållerstad lär ha fått sitt namn av att ingen ville ge natthärbärge till St Sigfrids följe. Därför fick de kristna sova under bar himmel och de frös under natten – på den plats där senare ortens kyrka byggdes. Det finns också en rest sten invid den kallmurad St Sigfridskälla vid en tidigare kyrkogård, 200 m från den nuvarande kyrkan.

Resan går vidare in i södra Kinds härad i Västergötland och till en minnessten, Kung Ulfs sten, som står 3 km från Östra Frölunda. Vid stenen växer vit ljung, som är ganska sällsynt och betraktad som en symbol för sakral renhet. Uppgiften har jag fått från ”Berättelser från södra Kind” (1992) av Stig Svernerskog. Berättelserna säger att St Sigfrid har helgat platsen.

In mot Västergötlands inland följer namnen den gamla Ätraleden, en av medeltidens mest frekventerade vägar.

Resan går vidare västerut – i Borås finns St Sigfrids griftegård. St Sigfrids plan och gata ligger i Göteborg.  I Nossebro finns St Sigfrids gata. Norröver, i Herrljunga finns St Sigfrids gata, i Falköping St Sigfrids plats och gata, i Skövde och Skara St Sigfrids gata och till slut går resan till Husaby och berättelsen om dopet av Olof Skötkonung 1008.

Sankt Sigfrids plan och -gatan i Göteborg ligger helt intill Örgryte gamla kyrka (Göteborgs äldsta kyrka fortfarande i bruk). Där berättar man att på platsen för dagens kyrka, anlades den första kyrkan. Av Sigfrid?

Vidare finns Sigfrids bild på ytterväggen av Kristus konungens kyrka (tillhörande den katolska församlingen i Göteborg).

Utanför Falköping finns 3 kapell, i Agnestad, i Friggeråker och i Östra Gerum, vars församlingar ska ha anlagts på mark som blivit helgad av St Sigfrid. I Äldre Västgötalagens biskopslängd omnämns Agnestad. Man lär ha hittat gravare under en ruin, daterad till tiden för missionsresan i området.

I Utvängstorp berättas den att Sigfrids stav blev kvar där, när han hade besökt byn. Det lär finnas en träbit kvar, men den tillhör inte St Sigfrids tid enligt en dendrokronologisk undersökning.

Frågan för många är om denne man funnits eller inte. Oavsett vad man tror, så har berättelserna om honom lämnat spår inom ett geografiskt avgränsat område. Ätraleden, som jämte Göta älvs dalgång var en av de viktigaste vägarna in i Västergötland under förhistorisk och historisk tid, var en självklar väg utmed vatten. Den förde inte bara med sig människor och varor utan viktiga idéer och nya tankar. I trakterna i och kring Ätran finns många medeltida kyrkor kvar idag. På 1150-talet sägs det att Västergötland hade 517 kyrkor. Det vore märkligt om inte ortnamnen säger oss något om en man ur vår tidiga kristna historia.

Som en parallell vill jag nämna fyndet av grunden till en stolpkyrka i Södra Säm 2009. Anledningen till att jag och min syster drevs att med arkeologen fil dr Claes Thelianders hjälp leta efter kyrkan/kapellet var att byborna alltid pekat på platsen och sagt ”där låg den första kyrkan”. Kapellet daterades till 1150-tal med hjälp av ett liknande (mått och utförande), som finns i Trondheim i Norge.

Utgrävningarna av den synliga ruinen av den andra medeltida kyrkan i Södra Säm (300 m väster om stolpkyrkan), visade att det fanns gravar under grundmurarna – alltså tecken på ytterligare en kyrka.

Min teori om att St Sigfrids följe färdades genom Ätradalen förbi Södra Säm är mycket plausibel – Ätraleden var en naturlig resväg på den tiden, man följde strömmande vatten. Vi kommer att presenterna mer om senare (en undersökning och kartläggning av gamla hålvägar har gjorts under ett antal år).

Det finns ytterligare berättelser om ett tidigt kristnande i närheten av Södra Säm. En fastighet i strax norr om Gällstads-Södra Säms nuvarande kyrka heter Helgahögen. I Västergötlands fornminnesförenings minnesskrift citerar Reinhold Odencrantz ur Celciuska handskriftssamlingen i Uppsala följande:

”Af Gällstad Gälld. Berätas av Pastore att wid Gällstadz kijrcckia är enn jordhög eller ättebacke, som kallas Helgahögen, ock säges Hälia Högbrua der wara begrafuen, som hafer warit en Abbotissa, ock haft sitt ressidence ock boning wid Gällsta ock sin lustgård på Helia öö, uthi Helia siö, huilka namn på ön ock siön ennu äro.”

Häliga öö heter numera Bergö i Bystadssjön (tidigare namn Helgasjön som i Växjö) resta stenar, har direkt förbindelse med den urgamla Prästavägen från Gällstad till kyrkplatsen och kapellet i Södra Säm

I samma skrift beskrivs ”en runsten med trenne ansichten uthuggna som fanns wid Gällstad kijrckiodör men intet av Pastore afskrifna.” Tre ansikten/huvuden är centrala i Sigfridslegenden.

En äng mellan Helgahögen och Bystadsön kallas Brualunn(d), som kan vara en tänkbar plats för residenset för Hälia Högbrua. Eller låg ”Klostret ” i Gällstad där?

Spåren efter St Sigfrid kan vi se i olika typer av namn i Småland och i Ätradalen. Värend/Växjö/Femsjö – Kållerstad – Villstad var korsande stråk – via Sandvik- Fegen in i Västergötland – Östra Frölunda – Axelfors – Örsås – Svenljunga – Tranemo – Södra Åsarp – Månstad – Säm – Finnekumla – Bogesund – Timmele – Dalum – Falbygden – Skara och Husaby. De har en historia att berätta om en man, som funnits i historien om kristnandet av Småland och Västergötland, sedermera hela Sverige.

Sägner och muntliga berättelser har sina sanningar. Det har inte minst visats genom att sämbornas berättelse om sin första kyrka förts vidare i minst 850 år!

Har du ytterligare berättelser eller bara allmänna synpunkter är vi

tacksamma för kontakt via:

Arne Johansson, Vegbyortens Hembygdsförening