Ett utdrag ur en intervju 1989, med Genoveva Pettersson, Attorp
där hon bl.a.  berättar om julfirandet.

”Julen firades ganska mycket och det var många förberedelser för den. Först var det då slakten i slutet på november. I början på december bakade vi skorpor och pepparkakor och detta skulle vara färdigt till julen. Vi bakade pepparkaksgubbar och det var en sed som mor haft med sig sedan bageriet i Grimsås- Det var både hästar, bockar, tuppar, grisar, gubbar och gummor. Utav detta skulle varje barn på gården ha fyra eller fem stycken av var och en sort. Det var väl sju barn uppe i Tefällan och i flera dar stod vi och bakade pepparkaksfigurer. Det gick åt många, för alla familjerna här hade minst tre-fyra barn.

Alla dessa figurer målades med röd karamellfärg, så de blev också dekorerade. Dessutom skulle varje barn till sin julhög ha av dessa papperskarameller som jag förut talat om. Utav polkagrisdegen skulle alla barn ha ringar, som sockerringar ungefär, till sin julhög och flickorna dessutom en liten ring och pojkarna en liten käpp.

Vi hade ett stort slagbord i ek som sattes in i matsalen och på detta lades alla dessa julhögar. När julafton sedan kom och arbetarna kom in för att dricka kaffe hämtade de också dessa julhögar till sina barn.

Mor hade den seden, att när vi vaknade på julaftonsmorronen så skulle vi alla få varsitt nytt förkläde, ett nysytt av ett tyg som vi aldrig hade sett. Mor hade suttit och sytt dem från skenet av en fotogenlampa, för vi hade inget elektriskt ljus de första åren. Dessa förkläden räknades inte som julklapp, men vi fick dem för att ha på under julafton.
Under julen hade vi alltid mycket främmande, det minns jag. Vi var många när vi doppade i grytan på julafton. Farfar var död innan vi kom till Attorp, men farmor och våra morföräldrar var ofta hos oss under jularna. Mor bjöd ofta hem ensamma personer på julafton och dessutom var det en del andra släktingar. Jag minns att Linnéa Svensson ofta var hos oss på julafton. Här var ju gott om plats och efter slakt och bak fanns det mat för alla.

Vi bryggde dricka till julen, men också till slåttern, och det blev ganska starkt. En gång var det sex karlar som skulle slå därnere i markerna. De hade fått med sig en stor spann med dricka på förmiddagen och på eftermiddagen ville de ha en till. Det fick de, men en stund fram på eftermiddagen så sa far att de var tvungna att gå hem. De sjöng och trallade och hade så roligt, men far tyckte att det var farligt med dessa liar, så de fick sluta att slå…

Mor var mycket känd för sitt dricka, det hade hon lärt sig att göra på gästgivaregården i Kättsjö, hennes födelsehem på gränsen till Småland. Hon var van vid mycket folk och gästgivargården var ganska stor, det var säkert lika mycket skogsmark där som på denna gården. Numera är den gården uppdelad i två gårdar.  På min mors tid hade den fyra torp. Hon tog med sig en del seder från sitt hem och hon berättade, att när de slaktat där så kom det en del äldre personer dit och bara satte sig. De hade väskor med sig och visste att de skulle få med sig hem av slaktmaten. Det var många som på den tiden kom till Kättsjö gästgivaregård för att få något till livs. Det var fattigvård på den tiden. Jag tror inte att det var så vanligt här.

För att återgå till julfirandet så väntade vi efter grytdoppet, så förfärligt på våra julklappar. Dessa kastades in på den tiden, det fanns ingen tomte då. Våra egna julklappar, som far och mor hade köpt, de lades under julgranen, för en sådan hade vi alltid. Far brukade sätta sig vid dörren för att se vem det var som kastade in klapparna och om möjligt få tag i denne. Det var en väldigt stor ära för den som slängde in paketen att inte bli tagen. Han sprang allt vad han orkade, men far tyckte det var roligt om han kunde ta fast honom. Det var ofta de här på gården som gjorde detta. Karlssons pojkar t.ex. Jonas och Kalle har nog varit med och slängt in många julklappar. Jag vet inte om far hjälpte dem med julklapparna till oss, men vi fick många inkastade och det var väldigt spännande. Detta var det mest spännande på hela julafton.

De äldre var ju också med och jag minns att det skulle spelas och sjungas psalmer och läsas julevangeliet, detta höll far väldigt noga på. Vi barn hade börjat lära oss spela lite piano och vi kanske också kunde spela en psalm. Det var guvernanten som lärde oss spela piano. Mor hade en orgel som hon spelade på, men vi fick en stor flygel och den fick vi lära oss på.  För övrigt gick vi och spelade för Lilly Rundqvist. Jag gick där och spelade flitigt ett tag, men sedan när radio och TV kom så gick det bort. Nu går det tyvärr inte att spela på flygeln. Det är synd, för det är ett gammalt fint instrument. Åke Rydberg har väl lovat att göra den iordning åt oss, men det blir kanske aldrig, han vill ju helst köpa den.

Julgranen kläddes också på julafton och sedan var det ofta långdans genom rummen här. Vi var så många, så vi kunde springa runt och det var väldigt roligt. Vi åt lutfisk och gröt på kvällen och sedan fick vi gå och lägga oss, för vi skulle ju resa till julottan på juldagen.
Till julottan reste vi oftast med två skjutsar. De anställda skulle också resa med och vår egen skjuts var oftast full med alla ungar och en del främmande. Vi hade ett kyrkstall hitom kyrkan med plats för två hästar. Ibland när vi kom till stallet stod det redan hästar där, men då ledde vi bara ut dem och band dem utanför.  På 1930-talet flyttade vi kyrkstallet från en plats där vägen går upp till Höga och ned till i närheten av Hedås. Där stod det sedan kvar ända in på 1940-talet då det skulle byggas ett hus där. Vi köpte bil 1948 och sedan var det inte längre aktuellt med något kyrkstall.

När julottan var slut så skulle man hem fort. Hästarna hade väldigt brått hem. Vi hade en häst som var travare, ett fullblod som far red mycket på. Han hade köpt hästen på ett regemente och han var mycket besvärlig, för han tålde inte att det var någon häst framför honom. Han blev galen och skulle om till varje pris, det var mycket svårt många gånger. Jag minns en gång då komminister Olof Öhrwall i Marbäck åkte före, då var det så att hästen hoppade upp på hans kuskbock.

Den hästen var det många bekymmer med, för han var livrädd för både bilar och tåg. Vi hade vår post nere i Vegby och far red ofta ned och hämtade den. Han red också ofta in till Ulricehamn och när han hade denna häst så gick det mycket fort.”

Genoveva  Pettersson
Attorp, Södra Säm
28/7 1909 – 8/3 2008