Organistexamen i Skara 1867, inträdesexamen till musikkonservatoriets i Stockholms organistklass sept. 1871, studier där 1871— 1873, medlem av Nya svenska damkvartetten, elev vid konservatoriets sångklass 1875—1878, debuterade vid Kungliga teatern 18 okt 1878, engagerad där 1 dec 1879—31 dec 1911
Sin första musikutbildning fick Anna för fadern och efter organistexamen skrevs hon 1871 in som elev i orgelklassen vid musikkonservatoriet i Stockholm. Av ekonomiska skäl tvingades hon efter några år avbryta utbildningen och turnerade sedan två år i Skandinavien och Nordeuropa som medlem av Nya svenska damkvartetten. Vid återkomsten till konservatoriet övergick hon till sångklassen, där hon fick Julius Günther till lärare.
Vid konung Oscars 25-årsjubileum den 18 sept. 1897 erhöll Anna Karlsohn medaljen »Litteris et artibus», och i februari 1910 blef hon associé af Kungl. Musikaliska Akademien.
Gravstenen finns på Gällstads / Södra Säms kyrkogård
Ett utdrag ur en intervju 1989, med Genoveva Pettersson, Attorp
där hon bl.a. berättar om julfirandet.
”Julen firades ganska mycket och det var många förberedelser för den. Först var det då slakten i slutet på november. I början på december bakade vi skorpor och pepparkakor och detta skulle vara färdigt till julen. Vi bakade pepparkaksgubbar och det var en sed som mor haft med sig sedan bageriet i Grimsås- Det var både hästar, bockar, tuppar, grisar, gubbar och gummor. Utav detta skulle varje barn på gården ha fyra eller fem stycken av var och en sort. Det var väl sju barn uppe i Tefällan och i flera dar stod vi och bakade pepparkaksfigurer. Det gick åt många, för alla familjerna här hade minst tre-fyra barn.
Alla dessa figurer målades med röd karamellfärg, så de blev också dekorerade. Dessutom skulle varje barn till sin julhög ha av dessa papperskarameller som jag förut talat om. Utav polkagrisdegen skulle alla barn ha ringar, som sockerringar ungefär, till sin julhög och flickorna dessutom en liten ring och pojkarna en liten käpp.
Vi hade ett stort slagbord i ek som sattes in i matsalen och på detta lades alla dessa julhögar. När julafton sedan kom och arbetarna kom in för att dricka kaffe hämtade de också dessa julhögar till sina barn.
Mor hade den seden, att när vi vaknade på julaftonsmorronen så skulle vi alla få varsitt nytt förkläde, ett nysytt av ett tyg som vi aldrig hade sett. Mor hade suttit och sytt dem från skenet av en fotogenlampa, för vi hade inget elektriskt ljus de första åren. Dessa förkläden räknades inte som julklapp, men vi fick dem för att ha på under julafton.
Under julen hade vi alltid mycket främmande, det minns jag. Vi var många när vi doppade i grytan på julafton. Farfar var död innan vi kom till Attorp, men farmor och våra morföräldrar var ofta hos oss under jularna. Mor bjöd ofta hem ensamma personer på julafton och dessutom var det en del andra släktingar. Jag minns att Linnéa Svensson ofta var hos oss på julafton. Här var ju gott om plats och efter slakt och bak fanns det mat för alla.
Vi bryggde dricka till julen, men också till slåttern, och det blev ganska starkt. En gång var det sex karlar som skulle slå därnere i markerna. De hade fått med sig en stor spann med dricka på förmiddagen och på eftermiddagen ville de ha en till. Det fick de, men en stund fram på eftermiddagen så sa far att de var tvungna att gå hem. De sjöng och trallade och hade så roligt, men far tyckte att det var farligt med dessa liar, så de fick sluta att slå…
Mor var mycket känd för sitt dricka, det hade hon lärt sig att göra på gästgivaregården i Kättsjö, hennes födelsehem på gränsen till Småland. Hon var van vid mycket folk och gästgivargården var ganska stor, det var säkert lika mycket skogsmark där som på denna gården. Numera är den gården uppdelad i två gårdar. På min mors tid hade den fyra torp. Hon tog med sig en del seder från sitt hem och hon berättade, att när de slaktat där så kom det en del äldre personer dit och bara satte sig. De hade väskor med sig och visste att de skulle få med sig hem av slaktmaten. Det var många som på den tiden kom till Kättsjö gästgivaregård för att få något till livs. Det var fattigvård på den tiden. Jag tror inte att det var så vanligt här.
För att återgå till julfirandet så väntade vi efter grytdoppet, så förfärligt på våra julklappar. Dessa kastades in på den tiden, det fanns ingen tomte då. Våra egna julklappar, som far och mor hade köpt, de lades under julgranen, för en sådan hade vi alltid. Far brukade sätta sig vid dörren för att se vem det var som kastade in klapparna och om möjligt få tag i denne. Det var en väldigt stor ära för den som slängde in paketen att inte bli tagen. Han sprang allt vad han orkade, men far tyckte det var roligt om han kunde ta fast honom. Det var ofta de här på gården som gjorde detta. Karlssons pojkar t.ex. Jonas och Kalle har nog varit med och slängt in många julklappar. Jag vet inte om far hjälpte dem med julklapparna till oss, men vi fick många inkastade och det var väldigt spännande. Detta var det mest spännande på hela julafton.
De äldre var ju också med och jag minns att det skulle spelas och sjungas psalmer och läsas julevangeliet, detta höll far väldigt noga på. Vi barn hade börjat lära oss spela lite piano och vi kanske också kunde spela en psalm. Det var guvernanten som lärde oss spela piano. Mor hade en orgel som hon spelade på, men vi fick en stor flygel och den fick vi lära oss på. För övrigt gick vi och spelade för Lilly Rundqvist. Jag gick där och spelade flitigt ett tag, men sedan när radio och TV kom så gick det bort. Nu går det tyvärr inte att spela på flygeln. Det är synd, för det är ett gammalt fint instrument. Åke Rydberg har väl lovat att göra den iordning åt oss, men det blir kanske aldrig, han vill ju helst köpa den.
Julgranen kläddes också på julafton och sedan var det ofta långdans genom rummen här. Vi var så många, så vi kunde springa runt och det var väldigt roligt. Vi åt lutfisk och gröt på kvällen och sedan fick vi gå och lägga oss, för vi skulle ju resa till julottan på juldagen.
Till julottan reste vi oftast med två skjutsar. De anställda skulle också resa med och vår egen skjuts var oftast full med alla ungar och en del främmande. Vi hade ett kyrkstall hitom kyrkan med plats för två hästar. Ibland när vi kom till stallet stod det redan hästar där, men då ledde vi bara ut dem och band dem utanför. På 1930-talet flyttade vi kyrkstallet från en plats där vägen går upp till Höga och ned till i närheten av Hedås. Där stod det sedan kvar ända in på 1940-talet då det skulle byggas ett hus där. Vi köpte bil 1948 och sedan var det inte längre aktuellt med något kyrkstall.
När julottan var slut så skulle man hem fort. Hästarna hade väldigt brått hem. Vi hade en häst som var travare, ett fullblod som far red mycket på. Han hade köpt hästen på ett regemente och han var mycket besvärlig, för han tålde inte att det var någon häst framför honom. Han blev galen och skulle om till varje pris, det var mycket svårt många gånger. Jag minns en gång då komminister Olof Öhrwall i Marbäck åkte före, då var det så att hästen hoppade upp på hans kuskbock.
Den hästen var det många bekymmer med, för han var livrädd för både bilar och tåg. Vi hade vår post nere i Vegby och far red ofta ned och hämtade den. Han red också ofta in till Ulricehamn och när han hade denna häst så gick det mycket fort.”
Genoveva Pettersson
Attorp, Södra Säm
28/7 1909 – 8/3 2008
Sällan upplever forskare ett så kallat heureka-ögonblick. Situationer där fakta plötsligt bildar mönster, och de ser samband som ingen har sett tidigare.
Birgit Maixner upplevde ett sådant magiskt ögonblick, då hon för något år sedan satt och registrerade metallfynd från Östlandet i Norge
”Idén kom till mig då jag satt med fynd från tre olika platser med samma namn: Sem vid Hokksund, Sem vid Nöttelön och Säm vid Törnsberg”, förklarar Maixner. Hon är första amanuens vid Institut för arkeologi och kulturhistoria vid NTN 4 Norska Vetenskapsmuséet.
Bosättning vid sjön
Säm är en modern isolerad variant av det gammalnordiska ortnamnet Sæheimr. Rester av detta traditionsrika ortnamnet finner vi igen i många platser i dagens Skandinavien.
Sæheimr, Sæheim, Sæm, Semb, Seim, Seime, Seem, Siem, Siim, Sim, Søm och Säm är alla namn som kommer från Sæheimr ( Sämhem).
Traditionellt sett har dessa namn blivit tolkade till ganska enkel betydelse: bosättning vid sjön – Sjö + hem = bosättning vid.
Då Birgit Maixner såg på metallfynden från tre Säm-platser blev hon emellertid säker på att namnet betyder mycket mer än en rent geografisk beskrivning av landskapet.
Det var inte bara namnen som var lika, det var också gjort samma typ metallfynd på platserna. Alla hade fynd som tyder på handel och produktion för exempel mynt, vikter och produktionsavfall, förklarar hon.
Med ett slog det mig att Sæheimr ( Säm) kan ha varit ett stereotypt ortnamn, som hänvisade till sjöhandelsplatser från järnåldern.
Därifrån återstod det bara en enorm mängd arbete för att bevisa att hennes teori stämde.
Maktcentrum
Språkforskare menar att stadsnamn som slutar på –hemeller heim är av Skandinaviens äldsta. De dateras i huvudsak till romersk järnålder, ca. år 0 till 400 e.Kr. och folkvandringstid ca. 400-550 e.K
Forskarna har länge varit medvetna om att namnet Sæheimr har varit kopplat till platser med makt.
Från sagan känner vi bl.a. två norska kungsgårdar med namnet Sæheimr. Den ena låg i Alver, Nordhordland på platsen som idag kallas Seim, och den andra Sem i Vestfold.
Ortnamn är som fossiler i landskapet. De berättar för oss historien om forntiden. Likväl hade ingen gjort en närmare kartläggning av platserna med namn av Sæheimr, för att se om detta namn hade en betydelse utöver det geografiska, förklarar forskaren.
Birgit Maixner ville testa sin teori och startade med att samla in Säm-varianter från hela Skandinavien.
Hon fann totalt 54 namn – från Ribe i södra Jylland till Grong i norra Tröndelag. Flest fann hon i Norge och alla namn, förutom ett, är i bruk idag. Därefter kontrollerade hon om det var gjort några arkeologiska fynd eller undersökningar på dessa platser. Jag har uppdagat att många Säm-hem-städer låg i närheten av kända centralplatser från järnåldern. Alltså områden där politiska, administrativa och religiösa funktioner var samlade, förklarar Maixner.
Det stämmer överens med språkforskarnas datering av namnet. Det ser inte ut som om det har uppstått nya Sæheimr efter järnåldern, men flera platser har likväl behållit sin funktion som handelsstad, utöver vikingatiden och delvis också i tidig medeltid.
Datering är extra spännande, sedan vi för ett par år sedan knappt kände till en enda handelsplats från äldre järnåldern i Norge. Namn som Kaupang, Lahelle och Laberg har pekat ut handelsplatser från vikingatid och medeltid, men vi har saknat det samma för perioden före, förtäljer Maixner. Ortnamnet utgör alltså ett viktigt verktyg för att ta reda på var det är sannolikt att finna kulturminnen från järnåldern.
Maixner döljer inte att hon gärna skulle testa sin teori närmare genom arkeologiska undersökningar. Det finns flera lovande kandidater i Tröndelag som hon gärna skulle se närmare på, t.ex. kan Sem i Verdal och Sem vid
Lekdalsvattnet tänkas ha varit liknande handelsplatser förknippade med den rika järnåldersmiljön som en gång fanns i denna region.
Hon tillägger att detta också visar att det finns en stor outnyttjad potential för forskning ortsnamnsforskning och arkeologi.
Dessvärre har den professionella intresset inom ortnamnsforskningen minskat de senaste åren, och det är få som forskar på stadsnamn i Norge idag. Det är synd när man ser hur mycket kunskap som ligger i detta. Maixner tycker att ortnamn på många sätt är som fossiler i landskapet. De berättar historier om forntiden för oss, så länge vi vet hur vi ska tolka dem.
Mycket spännande
Det Maixner har gjort här är ganska intressant. Hon har undersökt om man kan se vissa arkeologiska likheter för en namnbildning. Det har aldrig gjorts ordentligt tidigare, och resultaten är ganska överraskande.
Det säger Peder Gammeltoft, som är akademisk ledare för språksamlingarna på Universitetet i Bergen och dessutom har forskat på ortnamn i vikingatidens kolonier.
Namnändelsen Sæheimr kan tydligen sättas in i sammanhang med ett maktcentrum, utan att namnet i sig självt syftar på makt, hierarki eller liknande, säger Gammeltoft.
Detta betyder, enligt Gammeltoft, att Birgit Maixner har funnit tecken på att vissa sociala funktioner under järnåldern fick namn efter en icke-explicit (icke- tydlig) modell, snarare än att namnet direkt syftade på platsens funktion.
Det är mycket spännande. Likväl ska man inte låta sig förblindas mer än att man är klar över att det är en teoretisk rekonstruktion av forntiden. Vi kan inte vara helt säkra på att detta är det som var då, men resultaten ser bådehäpnadsväckande och övertygande ut.
Referenser
Journal of Maritime Archelology: Sæheimr: just a Settlement by the Sea? Dating, Naming Motivation and Function of an Iron Age Maritime Place Name in Scandinavia, av Birgit Maixner
Referenser Journal of Maritime Archelology: Sæheimr: just a Settlement by the Sea? Dating, Naming Motivation and Function of an Iron Age Maritime Place Name in Scandinavia, av Birgit Maixner websida: https://www.ntnu.edu/employees/birgit.maixner
De kallas även sandgropar eller förvaringsgropar. Groparna användes förr till förvaring av rotfrukter, såsom potatis, kålrötter. Även för betor och rovor som främst användes som djurfoder. Sandkullen, som ligger i utkanten av byn, har varit ett sandtag och var ursprungligen större, ända ut till nuvarande väg. Därför vet vi att det har funnits fler gropar än det ett tio-tal som nu finns kvar. Man antar att groparna användes av byborna före laga skiftet, 1861-1864, eftersom husen i byn då var samlade här nere, kring kyrkan.
Förvaringsgropar förekommer över hela riket. I Kronobergs län har man funnit dem i sluttningar och på mindre kullar. I gropen förvarades livsmedel såsom rotfrukter, men även redskap som skulle ligga länge så man slapp bära hem dem. Konstruktion: Man gräver en mindre, ca metern i diam, eller en större grop uppemot 2 m diam. På torr slätmark, sluttning eller på toppen av en kulle. Gropen isoleras nerifrån och upp med fina grenar, löv eller blast. I mitten läggs livsmedlen till förvaring och därefter täcks detta med mera löv, fina grenar och mera löv. Nackdelen var att andra djur kunde lukta till sig var mat förvarades. Tunna stenskivor fanns sällan att tillgå men användes ibland Ofta var förvaringsgropen en föregångare till jordkällaren, men även när man återkom till en och samma plats vid t ex resa eller vid kolningen så var förvaringsgropen i användning.
Född 5 mars 1840, Mulseryd
Död 26 februari 1908, Gällstad
Han var organist i Gällstads kyrka, och informator hos bl.a. Jönsson och Rundqvist i Gällstad.
Fridholms gravsten finns på Gällstads / Södra Säms kyrkogård.
På stenen står texten: Magister J. M. Fridholm 1840-1908 Tacksamma lärjungar reste vården