månadsarkiv: januari 2014

Sankt Sigfrids resa genom Småland och Västergötland

Sankt Sigfrids resa genom Småland och Västergötland – vad berättar nutida ortnamn och berättelser?
Passerade han Södra Säm?

I främst två svenska landskap, Småland och Västergötland finns ett 20-tal namn – på orter, platser och byggnader – som kan härledas till legenden om Sankt Sigfrid. Utöver dessa områden finns i hela landet bara namnet St Sigfrid på de katolska församlingarna i Göteborg. Stockholm och Borås och två platser i Skåne. Många berättelser om helgonet lever fortfarande kvar i de två landskapen.
Sägnen säger att Sigfrid med sitt följe först kom till Värend i Småland (de små länderna), till den plats som idag heter Växjö. Han reste bl a i sällskap med sin tre medhjälpare (en del berättelser säger att de var hans systersöner) Unaman, Sunaman och Vinaman.
Varifrån han/de kom, tvistar forskare fortfarande om. En del säger att han kom från York (från det vikingatida namnet Jorvik.) i England utsänd av biskopen där. Andra säger att Sigfrid kom från Irland vilket namnet Sunaman kanske skvallrar om. Västra Norges skyddshelgon, som hette Sunniva, var en irisk prinsessa.
Både England Irland blev kristna tidigt, troligen redan på 600-talet. Kanske kom han via Danmark (kristet på 960-talet). Oavsett var han kom från, var hans uppdrag att sprida den kristna läran.
Den färdväg, som den här redogörelsen handlar om, börjar i trakten av Växjö, går sen in i södra Västergötland till Kinds härad och följer, med några få undantag Ätraleden in i Västergötlands inland för att vända i norra delen vid Husaby. Berättelserna om St Sigfrid slutar där de börjar, vid domkyrkan i Växjö, där hans grav fanns.
Den första händelsen, som ledde till att Sigfrid senare blev helgonförklarad, ägde rum i växjötrakten, där han i en syn såg sina avrättade medhjälpares/ systersöners huvuden i ett laggkärl stiga upp ur Helgasjön – den heliga sjön.
I Hemmesjös gamla kyrka finns ett medeltida altarskåp, där St Sigfrid avbildats på en av flyglarna hållande i ett laggkärl med tre huvuden i.
I och kring Växjö börjar vår resa i spåren efter St Sigfrid. Länge firande man Sigfridsmässomarknaden den 15 februari, minnesdag för helgonet. Det var en viktig marknad för skinnhandeln i norra Småland.
I själva staden finns en folkhögskola och ett sjukhus med helgonets namn. Utanför Växjö finns St Sigfrids by och St Sigfrids väg.
I Strömsnäsbruk finns St Sigfrids väg, i Vetlanda finns Sigfridslunden, i Nybro en församling med namnet och också St Sigfridsvägen.
I Skåne hittar man St Sigfrids borg i Vellinge och i Lund finns Sigfridsgården.
Berättelserna börjar som tidigare nämnts i Växjö, där St Sigfrid anlagt ett kapell, på den plats domkyrkan ligger idag. Fortfarande finns levande det berättelser och sägner om helgonet St Sigfrid runt om i bygderna i Småland och Västergötland. De, som berättat för mig, är medlemmar i hembygdsföreningar, präster och andra kontakter jag fått via de förstnämnda.
Utmed en väg i Femsjö, utanför Hyltebruk finns en ovanlig källa, där Sigfrid döpte de omvända. Källan har en mycket märklig form. På en slät bergsyta finns en triangulär fördjupning på 20-25 cm. Det är svårt att avgöra om den är uthuggen eller inte. Formen lär syfta på treenigheten. Femsjö församling ska vara grundad av Sigfrid.
Från trakterna kring Växjö går resan via Sandvik och Kållerstad in i Västergötland, till södra Kinds härad.
Byn Sandvik har sin kyrka längst ute på en udde i sjön Fegen. Sägnen säger att detta är en av de första platserna i denna landsända, som kristnades av St Sigfrid. Utmed kyrkans västra sida finns en gammal rest sten, som sägs ha stått på en udde i sjön. På denna udde, Göpanabbe, låg en gång en borg, som tillhörde den hedniske Göpe. Han var helt emot den nya läran och sägs vara den som lät hugga huvudena av Sigfrids medhjälpare.
En annan historia säger att den är en fogde, som rest stenen över sig själv. Vidare berättas att stenen en gång varit en gränsmarkering mellan Sverige och Danmark.
En relativt nutida och sann historia är att stenen 1920 köptes av en man, Arvid Josefsson för ”5 silverpenningar” och att den används idag som gravsten på familjens gravplats på Sandviks kyrkogård. Den står idag öster om tornet.
Kållerstad lär ha fått sitt namn av att ingen ville ge natthärbärge till St Sigfrids följe. Därför fick de kristna sova under bar himmel och de frös under natten – på den plats där senare ortens kyrka byggdes. Det finns också en rest sten invid den kallmurad St Sigfridskälla vid en tidigare kyrkogård, 200 m från den nuvarande kyrkan.
Resan går vidare in i södra Kinds härad i Västergötland och till en minnessten, Kung Ulfs sten, som står 3 km från Östra Frölunda. Vid stenen växer vit ljung, som är ganska sällsynt och betraktad som en symbol för sakral renhet. Uppgiften har jag fått från ”Berättelser från södra Kind” (1992) av Stig Svernerskog. Berättelserna säger att St Sigfrid har helgat platsen.
In mot Västergötlands inland följer namnen den gamla Ätraleden, en av medeltidens mest frekventerade vägar.
Resan går vidare västerut – i Borås finns St Sigfrids griftegård. St Sigfrids plan och gata ligger i Göteborg.  I Nossebro finns St Sigfrids gata. Norröver, i Herrljunga finns St Sigfrids gata, i Falköping St Sigfrids plats och gata, i Skövde och Skara St Sigfrids gata och till slut går resan till Husaby och berättelsen om dopet av Olof Skötkonung 1008.
Sankt Sigfrids plan och -gatan i Göteborg ligger helt intill Örgryte gamla kyrka (Göteborgs äldsta kyrka fortfarande i bruk). Där berättar man att på platsen för dagens kyrka, anlades den första kyrkan. Av Sigfrid?
Vidare finns Sigfrids bild på ytterväggen av Kristus konungens kyrka (tillhörande den katolska församlingen i Göteborg).
Utanför Falköping finns 3 kapell, i Agnestad, i Friggeråker och i Östra Gerum, vars församlingar ska ha anlagts på mark som blivit helgad av St Sigfrid. I Äldre Västgötalagens biskopslängd omnämns Agnestad. Man lär ha hittat gravare under en ruin, daterad till tiden för missionsresan i området.
I Utvängstorp berättas den att Sigfrids stav blev kvar där, när han hade besökt byn. Det lär finnas en träbit kvar, men den tillhör inte St Sigfrids tid enligt en dendrokronologisk undersökning.
Frågan för många är om denne man funnits eller inte. Oavsett vad man tror, så har berättelserna om honom lämnat spår inom ett geografiskt avgränsat område. Ätraleden, som jämte Göta älvs dalgång var en av de viktigaste vägarna in i Västergötland under förhistorisk och historisk tid, var en självklar väg utmed vatten. Den förde inte bara med sig människor och varor utan viktiga idéer och nya tankar. I trakterna i och kring Ätran finns många medeltida kyrkor kvar idag. På 1150-talet sägs det att Västergötland hade 517 kyrkor. Det vore märkligt om inte ortnamnen säger oss något om en man ur vår tidiga kristna historia.
Som en parallell vill jag nämna fyndet av grunden till en stolpkyrka i Södra Säm 2009. Anledningen till att jag och min syster drevs att med arkeologen fil dr Claes Thelianders hjälp leta efter kyrkan/kapellet var att byborna alltid pekat på platsen och sagt ”där låg den första kyrkan”. Kapellet daterades till 1150-tal med hjälp av ett liknande (mått och utförande), som finns i Trondheim i Norge.
Utgrävningarna av den synliga ruinen av den andra medeltida kyrkan i Södra Säm (300 m väster om stolpkyrkan), visade att det fanns gravar under grundmurarna – alltså tecken på ytterligare en kyrka.
Min teori om att St Sigfrids följe färdades genom Ätradalen förbi Södra Säm är mycket plausibel – Ätraleden var en naturlig resväg på den tiden, man följde strömmande vatten. Vi kommer att presenterna mer om senare (en undersökning och kartläggning av gamla hålvägar har gjorts under ett antal år).
Det finns ytterligare berättelser om ett tidigt kristnande i närheten av Södra Säm. En fastighet i strax norr om Gällstads-Södra Säms nuvarande kyrka heter Helgahögen. I Västergötlands fornminnesförenings minnesskrift citerar Reinhold Odencrantz ur Celciuska handskriftssamlingen i Uppsala följande:
”Af Gällstad Gälld. Berätas av Pastore att wid Gällstadz kijrcckia är enn jordhög eller ättebacke, som kallas Helgahögen, ock säges Hälia Högbrua der wara begrafuen, som hafer warit en Abbotissa, ock haft sitt ressidence ock boning wid Gällsta ock sin lustgård på Helia öö, uthi Helia siö, huilka namn på ön ock siön ennu äro.”
Häliga öö heter numera Bergö i Bystadssjön (tidigare namn Helgasjön som i Växjö) resta stenar, har direkt förbindelse med den urgamla Prästavägen från Gällstad till kyrkplatsen och kapellet i Södra Säm
I samma skrift beskrivs ”en runsten med trenne ansichten uthuggna som fanns wid Gällstad kijrckiodör men intet av Pastore afskrifna.” Tre ansikten/huvuden är centrala i Sigfridslegenden.
En äng mellan Helgahögen och Bystadsön kallas Brualunn(d), som kan vara en tänkbar plats för residenset för Hälia Högbrua. Eller låg ”Klostret ” i Gällstad där?
Spåren efter St Sigfrid kan vi se i olika typer av namn i Småland och i Ätradalen. Värend/Växjö/Femsjö – Kållerstad – Villstad var korsande stråk – via Sandvik- Fegen in i Västergötland – Östra Frölunda – Axelfors – Örsås – Svenljunga – Tranemo – Södra Åsarp – Månstad – Säm – Finnekumla – Bogesund – Timmele – Dalum – Falbygden – Skara och Husaby. De har en historia att berätta om en man, som funnits i historien om kristnandet av Småland och Västergötland, sedermera hela Sverige.
Sägner och muntliga berättelser har sina sanningar. Det har inte minst visats genom att sämbornas berättelse om sin första kyrka förts vidare i minst 850 år!
Har du ytterligare berättelser eller bara allmänna synpunkter är vi
tacksamma för kontakt via:

Helena Johansson, Vegbyortens Hembygdsförening

Kyrkan och Kapellet i Södra Säm

Detta är en teckning av Södra Säms kyrkoruin
ritad av Nils Gabriel Djurklou 1868.

Södra Säms kyrkoruin. Teckning 1868 av Djurklou

Södra Säms kyrkoruin.
Teckning 1868 av Djurklou

Rekonstruktion av Södra Säms gamla kyrka, omkring år 1800

Akvarell av Bjorn Gidstam

Kanske såg kapellet  ut så här….?
Rekonstruktion av Södra Säms gamla kapell, på 1100-talet

Akvarell av Bjorn Gidstam

Projektet Södra Säm

…” Måndagen den 7 september 2009 var i Södra Säm en gråmulen dag med lite lätt duggregn, ca 15 grader varmt och egentligen ganska behaglig.
Denna dag togs första spadtaget inom Sämprojektet……”

I denna blogg kan du läsa mer om arbetet: Södra Säms kyrkor.
Här kan du läsa hela rapporten:  RAPPORT_2010_Projektet_Söda Säms_kyrka och kapell
rapport
Arkeologisk forskningsundersökning 2009
Säms kyrkor 016
Säms Kyrkor0001, stavkyrkan

J. Hugo Aronson

Från Södra Säm i Sverige till guvernör i Montana USA

”The Galloping Swede”.

Hugo Aronson - The Galloping Swede

Guvernör John Hugo Aronson, en republikan från Cut Bank, född den 1 september  1891 i Södra Säm, Västergötlands län.

J. Hugo Aronson, kanske mer känd som ”Den galopperande svensken” i  Montana. 1911 emigrerade Hugo till USA, där han reste runt i ett stort antal stater och arbetade med olika ströjobb. Han bosatte sig slutligen i Sunburst, Montana och blev etablerad i oljerigg-verksamheten. Aronson kom in i politiken som rådman  i Cut Bank stadsfullmäktige, en position han hade från 1934 till 1938.

Hugo_Aronson_and_President_Eisenhower_1954

J. Hugo Aronson and President Eisenhower in 1954

Han har också tjänstgjort som ledamot i representanthuset i Montana mellan 1939 och 1944. Han blev medlem i staten Montana’s senat från 1945 till 1952. Aronson blev vald till guvernör i en folkomröstning den 4 november 1952.
Han omvaldes för en andra mandatperiod 1956. Under hans regeringstid ombildades det statliga skogsbrukeskontoret och en bensinskatt infördes för att bekosta motorvägen. Han införde ett reformprogram för fångar och ett lagstiftande råd bildades.

Hugo_Aronson_and_President_Nixon_1969

J. Hugo Aronson and President Nixon in 1969

1968 tjänstgjorde Hugo som hedersmedlem i den statliga kampanjen för  Richard Nixon presidentkandidat.
Guvernör J. Hugo Aronson avled den 25 februari 1978 och begravdes i Pleasant View Cemetery i Davenport, Washington

Hugo-Aronson-and-Matildha

J. Hugo och Matilda gifte sig i Paris den 3 Juni 1919.

Efter 17 års lyckligt äktenskap avled Matilda hastigt i cancer den 1 mars   1936 i Paris.

 

Hugo-Aronson-and-Rosie

J. Hugo och Rose   Myrtle gifte sig 9 september 1944 i Minneapolis.

Rose dog den 25 February 1968.
Hugo  dog den 25 februari 1978

Byggde tre egna städer

” Jag hade ett jobb med att riva en maskinaffärsbyggnad som blåst ned av  stormen i Sunburst. Medan jag höll på att göra detta fick jag idén, att med  några andra män bygga en egen stad eller ett läger. Vi fann en plats omkring 17 mil norr om Shelby och kallade den Oil Mont – ”Oil” efter oljefälten och ”Mont”  efter bergen.

Jag skötte det mesta av mina affärer därute, och jag byggde mitt eget hem där. Så småningom kom andra affärer till – en butik, bilverkstad,  bensinstation. Under dessa förbudsdagar kom   mängder av sprit ner från Kanada av självständiga utövare utan licens-förmån  eller pass.

När olja upptäcktes på Pondora-fältet, nio mil väster om Conrad   1927 eller 1928, startade jag mitt andra läger och kallade det Galoppstaden   efter mitt smeknamn, Den galopperande svensken. Jag fick tag på en av mina gamla vänner, William Coony, som var USA:s postinspektör i Montana och sade honom, att jag skulle vilja ha en stad kallad Gallop City. Han sade, att han inte trodde att det fanns någon annan stad i Montana med det namnet, så han trodde det skulle gå bra.

Jag fraktade post dit ut från Conrad för en hel del av folket.  Jag hade ett kontor där och ett i Oilmont. Vi startade den första matserveringen där. Matilda köpte specerierna och skötte dem, men hade kokerskor och medarbetare, ty vi utspisade omkring 125 man vid varje måltid. Det var en väldig rush.

Detta stora uppsving varade i omkring tre år, och 1931 flyttade vi  tillbaka till Oilmont. Olje- och gasaktivitet var på väg norr om Cut Bank och jag byggde en mängd torn i det området. Jag grundade en liten stad 4 1/2 mil från Cut Bank kallad Santa Rita.
Alla undrade varför en svensk ville ge en stad det namnet. Det hände sig så, att jag var med i styrelsen för Santa Rita Oil & Gas Company, som arbetade på det fältet och det föreföll logiskt att kalla denna tredje stad Santa Rita.  Att bygga mina egna städer i Amerika var på sätt och vis en extra upplevelse för mig.
Det gav mig mycken tillfredsställelse att se, att jag här i Amerika kunde praktisera idéer som jag   fått genom mina många erfarenheter. Av mina oljefältserfarenheter tycktes det vara mycket naturligt att bygga läger eller städer nära borr- och utvecklingsarbetena. Just liksom idén att flytta oljetorn på dockor fungerade,  så klaffade också idén att bygga några små städer för mig.”

Oil Derrick

 

Hugo uppfann ett sätt att transportera oljeborrtorn vilket gjorde att man slapp det tidsödande arbetet att först demontera och sedan montera dem igen.

Källor:
Utdrag ur Gällstad och Vegbyortens Hembygdsföreningars   bok ”J. Hugo Aronson – Torparpojken från Getavad som blev guvernör i USA”
Sobel, Robert, och John Raimo, eds. Biographical Directory of the   Governors of the United States, 1789-1978, Vol. 3, Westport, Conn.; Meckler   Books, 1978. 4 vols.
Fotografierna är hämtade från boken The Galloping Swede

Ida och Wilhelm Pettersson

Detta är Ida Serafia och Josef Wilhelm Pettersson  Brobacken i Södra Säm.

Ida var född 3 september 1864 och död 5 augusti 1945
Wilhelm föddes 19 mars 1869 död 2 juni 1962
………………………………………..
 
 
Detta är Ida´s syster Juliana Fredrika och hennes make Johan Aron Johansson.
Fredrika var född 16 februari 1857 död 9 november 1940
Aron föddes 13 juli 1856 död 27  december 1927
………………………………………..
Detta är Fredrika och Aron´s son
Johan Hugo Aronson född i Södra Säm 1 september 1891
död i Columbia Falls, Flathead County, Montana 25 februari 1978
Bilden är från 1944.

Gravstenen  i Pleasant View Cemetery  Mondovi, Lincoln County, Washington, USA

Bautasten i Södra Säm

 

 
Gammal bautasten  med ny placering
Det är inte utan viss stolthet som de visar upp den nyligen resta bautastenen invid vägen genom Södra Säm. Arne Johansson, en av männen som svarat för insatsen, berättar om bakgrunden. Forna tiders Ätradalsleden går genom Säms by. Det var här bautastenen tidigare stod.
– Därborta, säger Arne Johansson och pekar mot en liten väg som leder in på ett fält
Till saken hör att det alldeles i närheten ligger ett järnåldersfält. Möjligen finns det kopplingar mellan detta fält och bautastenen. Men det var inget som Arne Johansson funderade närmare över, då han 1956 var med och körde bort bautasten från sin ursprungliga placering.
Den fick följa med då man gjorde en allmän insats för att underlätta för snösvängen, minns han.
Något uttalat historiskt intresse hade Arne Johansson inte vid detta tillfälle. Således dumpades bautastenen ute i skogen, mot Gällstad-hållet. Där hade den kunna bli liggande till tidernas slut, sörjd och saknad av ingen.
Men så var det en historiskt intresserad skollärare i trakten som genom sin entusiasm väckte ett spirande intresse för dåtiden. Vilket föranledde Arne Johansson att återblicka på ungdomens bravader, till vilka flytten av bautastenen skulle kunna sorteras in under. Han fick tankar om att återbörda stenen till ursprunglig placering. Sagt och gjort. Föga förvånande låg stenen kvar, på samma plats som den lämnats ett drygt halvsekel tidigare.
Men hjälp av Sune Sämmerby, Göran Axelsson, Nisse Nilsson och Walther Axelsson grep han sig an uppgiften. Till sin hjälp hade gruppen ”en jättestor lastmaskin”. Detta var i våras. Arbetet fortsatte in på sommaren, som det här året var osedvanligt regnig. En omständighet som avsevärt försvårade arbetet. Så det gällde att vara enveten. Men då jag ber dem berätta någon detalj från ansträngningarna, tystnar männen och ser ner i marken.
Till slut berättar Arne: – Det var så blött i marken att vi körde fast. Men att ge upp var inte att tänka på. Då hade stenen blivit liggande, som ett monument över vårt misslyckande. Skam den som ger sig alltså.
Och i dag är det alltså med stolthet de visar upp resultatet av sommarens ansträngningar. Efter att för gjort en noggrann kontroll hos vederbörliga myndigheter, fick de klartecken till ny placering av Bautastenen.
 
Arne Johansson, Sune  Sämmerby, Göran Axelsson, Nisse Nilsson samt Walther Axelsson är överens om  att placeringen av bautasten blivit bra.
Det händer att folk stannar till för att ta en närmare titt, berättar Göran  Axelsson, ordförande i Vegbyortens hembygdsförening.
FOTO: Christer Seldevall